2025-10-21

En speciell plats

Armarna värker, vinden viner, båten gungar och jag känner hur solen har tagit på huden, det blir lite varmt varje gång jag vänder mig med båten. Huden är helt torr vid fingrarna, fötterna är kalla på grund av all skugga som bildats.

Det luktar fortfarande gäddslem från de där jäkla sötvattenskrokodilerna och det finns en glimt av abborre i luften. Eftersom doften av gädda tar över så känner man knappt de femton abborrarna jag har dragit upp tidigare. Ibland kommer det en svag lukt av tall på sommaren och sumpmark. 

Det finns tre ljud som kännetecknar att man vet att man är ute på sjön. Det första är, en gubbe som man ser och hör köra motorsåg, kvittar när och varför det bara är så. Det andra är lommen (en fågel) som låter högt och underligt. Ett typiskt ljud som påminner om platsen och gör att man blir helt varm i kroppen. Lommen har en helsvart fjäderdräkt med röda ögon. Fågeln ser nästan likadan ut som en tjäder fast inte lika stor och som en sjöfågel. Sista ljudet består av hoppande betesfisk som försöker fly ifrån bamsingarna. De lyckas alltid komma nära båten och då ser man hur stimmet har bildat som en kokande gryta i vattnet som plaskar runt som när vatten blir 100´C.  

Måsarna låter och motorerna brummar från andra båtar som tar farväl av det fantastiska fisket som denna underbara kväll gett oss. Jag känner hur gummibetet jag håller i börjar släppa från blyskallen. Detta är ett tecken på ett använt drag som behöver bytas ut, men om man byter så får man inte samma tur och huggen blir allt färre. Så jag kastar ut det lilla turkosa och vita gummidraget som ser ut som en hybrid mellan en gris och en fisk.  

Man vet att det kommer bli ett hugg därför att spötoppen är så känslig och känner av varenda liten tusenbrödrarborre som ”nappar”. Till slut så känner jag hur spöts ryggrad börjar vibrera och toppen av spöt börjar tryckas nedåt tre snabba gånger mer intensivt än innan. Då gör jag ett snabbt och skonsamt mothugg för att fisken inte ska släppa, då börjar spöt skaka samma snabba tre på intervaller, jag försöker att inte tappa fisken genom att kontrollera när och hur fort jag ska veva in. Jag ser att linan kommer närmare och närmare, jag vet att snart måste jag ta det lugnt så inte fisken hoppar och hullingen släpper. Efter att jag har sett fisken så vet jag hur listiga och sprattliga de kan vara så jag drar snabbt upp den i båten.  

Fisken flyger upp över relingen och landar försiktigt i båten, jag försöker oftast hålla i abborrarna direkt så de slipper sprattla i ekan. Jag tar försiktigt tag i fiskens mun, känner den våta munnen som inte känner så mycket behag. Kroken sitter precis på kanten i mungipan så avkrokningen sker utan problem. Jag känner abborrens hårda fjäll efter jag krokat av den, den är redo att simma tillbaka in i gräsbädden på bottnen. Solens strålar reflekteras på vattnet och jag släpper försiktigt tillbaka abborren, den simmar iväg omedelbart. Klicket av handräknaren hörs och jag kan läsa talet 33.  

Efter det kollar jag upp och ser att det orange/röda ljuset blir svagare för varje minut, med jämna mellanrum så känner jag hur torr och varm huden är och mitt bete börjar bli trasigt, det syns att det var varit en lyckad fisketur.  

När solen nästan försvunnit bakom träden blir sjön lugn och tyst. Vinden har mojnat och bara några små krusningar syns på ytan. Det luktar fortfarande lite fisk i båten men mest känns den där friska doften av sommarkväll. Jag känner mig trött i både armar och händer men det är en skön trötthet, det känns som ett bra avslut på dagen. Jag packar ihop grejerna och åker in mot land. En sista titt på vattnet som glittrar svagt i kvällsljuset och tänker att det är en sådan stund man gärna sparar i minnet länge. 

Elvis Dehlin, Hultsfred, åk. 3, elprogrammet på Hultsfreds Gymnasium
Uppgift: Skriva om en speciell plats och beskriva den med alla sinnen.